I am doing this for free because I realize that life is indeed too hard to live if a child is not educated, no skills, no parents, no one to depend on for help.
En sexårig pojke, Joseph Pagulayan, övergavs och lämnades att vandra runt på gatorna i Manila, Filippinerna.
Hans överlevnad berodde på att han kunde hitta något att äta varje dag ”som en hund” säger han. Hans värld var marknaden där han varje dag tjänade lite pengar genom att bära hinkar med fisk från lastbilar till fiskhandlarnas försäljningsbord och han sov varsomhelst när det blev kväll.
Det fanns inga drömmar, minns han. Det fanns bara ett behov och det var att överleva.
En dag var det någon, han kommer inte ihåg vem, som tog honom till Lions center för gatubarn. I tio år fick han där mat, kläder, skydd och vänner. Han utbildade sig och lärde sig att klippa hår. Till dess att han nådde myndig ålder hade han ett hem.
Pagulayan är nu 29 år, gift, har två barn och arbetar som frisör. Han återvänder ofta till sitt tidigare hem vid centret, för att spela gitarr och klippa hår och pojkarna har honom som idol.
”Jag gör detta gratis, eftersom jag inser att livet är alltför hårt att leva om ett barn inte har utbildning, inga färdigheter, inga föräldrar, ingen att förlita sig på att få hjälp” säger han.
Pagulayan är där tack vare Lions. År 1998 samlade Lion Emmanuel “Manny” Cuasay och tidigare distriktsguvernör Heracillo Palad (nu avliden) från Lions Club Quezon City Cubao, medlemmarna och sade: ”Låt oss göra något för barnen.”
De ville göra något för att hjälpa Filippinernas unga, de tusentals barn som fanns på gatorna både dag och natt och utan något hem att gå till. De är övergivna, misshandlade och många av dem har föräldrar som inte har några pengar alls.
Under ledning av Cuasay samarbetade Lions med stadens myndighet för hälsovård och social utveckling och tack vare hjälp från Lions Clubs International Foundation öppnade Lions center för gatubarn år 2000. År 2005, och med stöd från LCIF, startade de Lions utbildningscenter där barn som är 12 år och äldre får lära sig tekniska och elektriska färdigheter, matlagning, snickeri och frisöryrket, så att de har användbara färdigheter när de lämnar centret vid 18 års ålder.
Omkring 250 barn bor i byn som omfattar fyra byggnader, två för flickor och två för pojkar i åldern 5-18 år, säger Cuasay. Trots att centret har en personal på fem personer från hälsovårdsmyndigheten finns även fem medlemmar från fyra lionklubbar i distrikt 301 D2 på plats och leder byggnaden med de yngsta pojkarna. Lions och andra organisationer stödjer dem, säger Cuasay, men dagliga insatser som reparationer på byggnader och problem med barnen faller på medlemmarna, speciellt Cuasay, som besöker centret minst en gång i veckan.
”Jag är ledsen att jag inte kan göra mer” säger Cuasay. ”Men jag är glad att vi kan hjälpa några, för några är bättre än ingen.”
Jenelyn Cabrera är 26 år och hon utbildade sig till stylist under de tre år när centret var hennes hem. Hon föddes i en fattig familj i den södra provinsen och hon åkte med ett fartyg till Manilla där hon blev ytterligare ett gatubarn som vandrade runt i hamnen till dess att någon tog med henne till centret.
Nu bor hon i ett hus som ligger nära sitt arbete, men hon åker långt för att hjälpa sin far och sina syskon som bor i ett ruckel. Hennes pappa tjänar USD 10 per dag som snickare.
”Jag är ledsen över att det är fler sorgliga berättelser än bra berättelser” säger Cuasay. ”Men det är lite bättre tack vare att Lions är här.” I 17 har vi gjort vårt bästa och har tagit små steg på vägen att göra livet för fattiga barn lite bättre. Vi kan inte stänga dörren för barnen.”
