Raiding their closets and shelves or the local recycling center... residents spend months creating their costumes.
Gwen Scrivner arbetar i en affär i Kaikoura, så hon hade redan tillgång till massor av material till Lions show Skräp till mode i Nya Zeeland. ”Mycket av pakettejpen och plasten kastades ändå bort. Det kan aldrig bli fel med plast” säger hon.
Inte heller kan det bli fel med en Lady Gaga-look. ”Jag såg en bild av henne i en av hennes klänningar och jag tänkte att jag kan prova det. Hennes är förstås inte gjorda av plast, men det är i stort sett samma form som hennes.”
Plast från bortkastade CD-skivor var ett bra tillägg. ”Så de satte jag på framsidan. Man måste bara använda mycket lim” säger hon.
Scrivner gick på catwalken det året på samma sätt som runt 50 andra tävlande som bar ovanliga kläder tillverkade av skräp. Vissa vann tävlingen och fick prispengar. Andra förlorade och fick minnen med sig hem. Nästan alla välkomnades med jubel, tillrop eller glada skratt. Ändå bättre var att Lions skapade uppmärksamhet om behovet av att återvinna och samlade in tusentals dollar till lokala insatser.
Kvinnoklubben Lions Club Seward Kaikoura har sedan år 2000 stått värd för denna galna insamling. I den lilla och vackra kuststaden med 2 000 innevånare har insamlingen blivit ett ikoniskt evenemang, på samma nivå som den populära jordbruksshowen och vinfestivalen.
Människor tittar i sina garderober och på sina hyllor, eller besöker den lokala återvinningsstationen, flera månader i förväg för att kunna skapa sina kläder. ”Regeln är att man måste använda återvunna material eller material som används på ett sätt som det ursprungligen inte var tänkt” säger Lion Julie Syme som hjälpte till att starta evenemanget.
Några minnesvärda klädskapelser är en rock tillverkad av persienner och en man som bar något av en rustning med strykbrädor på ryggen. ”När han kom till slutet av catwalken tog han av sig strykbrädan, ställde ner den och började stryka” säger Syme med ett leende.
Tävlingen är uppdelad i åtta fantastiska kategorier, vilket är inspirerande för kreativiteten. Doreen Tomlin deltog för några år sedan i kategorin Utomjordingarna lever och hon hade sparat kaffeförpackningar och tepåsar från restaurangen där hon jobbar, för att använda dem till grundläggande material, men hon var inte nöjd med det. Då gick det upp ett ljus eller en glödlampa på utstyrseln. ”Jag tänkte: Utomjordingarna lever. Han måste lysa på något sätt och då tänkte jag: Varför inte använda de batteridrivna lamporna som jag använder vid jul? Det gjorde att han såg levande ut” säger Tomlin.
Människor i Nya Zeeland kan även skoja med sig själva. En av kategorierna för några år sedan (kategorierna ändras varje år) var Kiwi (alltså en nya zeeländare). Melville Syme klädde sig i gamla och slitna kläder. ”Jag var en person som hade sett för mycket racing, för mycket öl och för mycket rugby. En gammal och grå man som fortfarande tittar på racing och jag hoppade fram på scenen” minns han.
Herrklubben Lions Club Kaikoura byggde catwalken till kvinnoklubben. Herrklubben bildades 1964 och har nu 24 medlemmar. Kvinnoklubben bildades 1991 och har nu 34 medlemmar.
Denna modeshow tillkom från klubbens show för blivande brudar. ”Vi bad kvinnoklubben att tillverka en bröllopsklänning av återvunnet material och det fanns fler tävlande i den delen av underhållningen än det fanns i tävlingen för blivande brudar” säger Syme. ”Så vi tänkte att här har vi en vinnare.”
Showen genomförs vartannat år. En större jordbävning drabbade Kaikoura i november 2016 (den orsakade stora skador och två dödsfall) och en kategori i tävlingen i juni är 80 % fettsäkert papper från tåget. Det visade sig att jordbävningen stoppade ett tåg som var lastat med fettsäkert papper.
Showen sponsras även av återvinningscentralen Innovative Waste Kaikoura. Delvis tack vare showen är återvinningscentralen en av de bästa i landet, säger Syme.
Kläderna till tävlingen är så kreativa att de inte återvinns. ”Vi har ett museum i staden. Vissa kläder hamnar där” säger Tomlin. ”Några finns längst bak i garaget. Så mycket arbete och energi har lagts på dem. Min man säger ofta: ”Vad ska du göra med dem alla?” Jag känner inte för att lägga tillbaka dem i återvinningsbehållaren.”
