När det unga parets husdröm inte längre var säkert för deras son hjälpte Lions till och de tog med sig sina verktygsbälten.
Jag minns att efter det att de hälsade på den kvällen kändes det så bra. Jag ville bara lära känna mina grannar, men här kom de och erbjöd sin hjälp.
Jay and Veronika McHugh hade hundratals grannar, men de kände ingen av dem. Deras fullbokade liv i Ottawa, Ontario, Kanada, gjorde att de längtade till en ort med mera samhörighet där de kunde äga ett hus, bilda familj och känna sina grannar.
Med ”nästan ignorant ambition”, säger Jay, bestämde de sig för att renovera en 150 år gammal bondgård i en lugn landsortsstad vid namn Carleton Place.
Det var där de så småningom fann sitt samhälle, men det var Lions, en organisation som Jay knappt kände till, som öppnade sina armar och hjälpte dem att finna det.
Prioriteringar
Två år efter det att de flyttade in i huset välkomnade de sitt förta barn - Peter. Jay skrapade och fixade fasaden, renoverade Peters badrum och hade fullt upp med att bygga ett nytt badrum. Det fanns massor att göra, men de gjorde framsteg på vägen mot sin dröm.
Men sedan blev det andra prioriteringar i livet.
I juli 2015, strax före sin tredje födelsedag, diagnostiserades Peter med akut lymfatisk leukemi (ALL). En sak som gjorde saken värre var att allt damm och de synliga stockväggarna orsakade att Peter inte kunde bo där på grund av sin sjukdom.
Familjen McHugh fick möjlighet att bo vid Ottawa Ronald McDonald House i närheten av Children’s Hospital of Eastern Ontario där Peter fick cellgiftsbehandling. Jay slutade arbeta som säljare och tillbringade dagarna tillsammans med Peter samtidigt som Veronika, som är sjuksköterska, arbetade. Varje fredag packade han sin väska och körde en timme hem, för att jobba på huset och göra det beboeligt, samtidigt som Veronika tillbringade tid med sin son.
Under ett helt år åkte hon aldrig hem.
De lärde sig att leva en dag i taget. Renoveringen var alldeles för omfattande för att de skulle kunna tänka på när de återigen skulle kunna återvända hem som en familj.
Det knackade på dörren
Men i januari 2016 knackade medlemmarna Robert Anderson och Roger Wills från Lions Club Carleton Place på dörren.
”OK. Vi kommer hjälpa er att komma igång”, sade de.
Personal vid Ronald McDonald House hade kontaktat den lokala klubben, för att be om hjälp till familjen. Många människor och företag hjälpte till, men ingen var så engagerad som Lions Club Carleton Place, säger Jay.
”Jag minns att efter det att de hälsade på den kvällen kändes det så bra. Jag ville bara lära känna mina grannar, men här kom de och erbjöd sin hjälp”, säger Jay.
Robert Anderson är lastbilschaufför och bor 8 km längsmed vägen, och Norman Larche, en pensionerad snickare, ägnade varje helg under vintern att arbeta på familjens hus.
”Just det, faktiskt sommaren också”, säger Anderson när han tittar tillbaka. ”Det tog längre än vi trodde, men vet var okej för vi ville bara hjälpa till och göra det rätt.”
Cirka 15 medlemmar i klubben tillbringade en helg med att riva ner allt det gamla och att sätta upp nya reglar. Två medlemmar gjorde om all el. Två andra gjorde om ventilationen. En lokal rörmokare donerade sina tjänster.
”Tidigare kände jag till väldigt lite om Lions och deras insatser”, säger Jay. Han hade ingen aning om i hur hög grad Lions verkligen förändrar liv.
Flytten hem
Den 25 juli 2016, ett år efter sonens diagnos, kom familjen hem tillsammans med Peter.
Jay frågade medlemmarna hur han skulle kunna återbetala dem. ”Gå med i klubben”, minns Anderson att han sa till honom. ”Hjälp någon annan.”
Jay gick officiellt med i klubben den 1 november 2016 och nu är han klubbsekreterare. Under det jobbiga året hade han inte ens tagit sig tid att klippa håret. Han ville inte bry sig om det, men i april, vid Lions distriktsmöte i Cornwall, rakade han huvudet, donerade sitt långa hår till Hair Donations Ottawa och samlade in mer än CAD 4 500 till onkologiavdelningen vid sjukhuset.
Peter är nu 7 år och mår bra, säger hans pappa. Familjen McHugh har nu växt med det andra barnet Elizabeth som är 1 år och de vet att varje första och tredje torsdag vet de att pappa Jay åker till Lions månadsmöte.
Många av medlemmarna i klubben är äldre, vilket är vanligt i många klubbar. Jay, som är 40 år, säger att han förstår varför unga män säger att de redan har fullt upp med arbete och familj för att kunna vara med i Lions, men han ser även att detta är rätt tid i sitt liv för att kunna vara involverad i Lions och att hjälpa andra.
”Detta är en viktig ålder”, säger han. ”Man måste tillbringa tid med sina unga barn och Lions erbjuder faktiskt vägledning. Det är en möjlighet att visa sina barn, så att de kan se det med egna ögon, det stora värdet i att vara delaktig i samhället och i frivilliginsatser. ”Vi kom hit eftersom vi sökte efter ett samhälle med fin sammanhållning och vi hade tur. Det finns styrka i samhället. Lions får inte erkänsla så ofta, men medlemmarna ser till att saker händer. Det beror på att de gör hjälp till människor till en prioritet.”
Joan Cary är biträdande redaktör för tidningen LION.
