En varm dag i juli månad i Allegheny Mountains var det 15 medlemmar som hade fullt upp i kyrkans kök där de skivade gurka, tvättade äpplen och bredde smörgåsar. Allt arbete gjordes med kärlek och det var inte klart förrän 200 näringsriktiga luncher hade delats ut personligen till barnen i samhället.
Men även efter det var jobbet inte riktigt klart. Nästa morgon skulle de göra det igen. Och även dagen därpå. Så igen och igen, varje veckodag, fixar medlemmarna lunch till skolbarnen.
De småpratar och skrattar när de arbetar, men betydelsen av vad dessa personer gör, varför de behöver göra det och vilka de gör det för, glöms inte bort.
”Det finns ett stort behov”, säger en kvinna när hon lägger jordnötssmör på en skiva bröd. ”Familjerna behöver hjälp. Barnen måste få mat.”
Lions lunchprogram tar vid där skolan lämnar av
För sju år sedan blev Lion Susan Munck uppmuntrad, som ordförande i hjälpkommittén i sin kyrka, att hjälpa dessa familjer så hon drog igång ett lunchprogram under sommaren i Frostburg, Maryland, USA, som ligger två timmar söder om Pittsburgh. Det tog inte lång tid förrän stödet från Lions Club Frostburg och den närliggande Lions Club Mount Savage Mason-Dixon växte så mycket att kyrkans insats blev ett projekt för Lions.
”Det finns många familjer som behöver hjälp”, säger Bill Munck, Susans make sedan 35 år och president i Lions Club Frostburg. ”Många människor är arbetslösa. Det finns fattigdom. Man behöver bara se sig omkring.”
Mer än hälften av barnen i skolorna här i Allegheny County får gratis och rabatterade luncher från det nationella skollunchprogrammet. Under sommaren försvinner denna viktiga näringskälla. De och deras föräldrar får göra så gott de kan och vissa klarar det bättre än andra.
Totalt 1 000 luncher delades ut under sommaren 2013 när programmet inleddes. År 2015 hade 1 000 växt till 6 800 och detta år var antalet nära 8 000. Bill Munck uppskattar att antalet kan öka med ytterligare 10 procent nästa år, på grund av att ekonomiska svårigheter hänger som ett moln över de vackra bergen.
Tar hand om sina egna
Frostburg är beläget där delstaterna Maryland, West Virginia och Pennsylvania möts, där bor cirka 9 000 personer och där är Frostburg State University beläget. I många år var det en kolstad. Andra stora företag såsom Goodyear Tire & Rubber samt Pittsburgh Plate Glass har haft ett stort antal anställda, men de har nu lagt ner. I juni lades pappersfabriken Luke Mill ner, som hade bedrivit verksamhet i mer än 131 år och 675 personer blev arbetslösa.
675 personer är befolkningen i många av de små städerna i området, till exempel staden Luke.
Hur många fler kommer att påverkas? Det uppskattas att för varje jobb som försvinner kommer ytterligare tre relaterade jobb att elimineras.
Susan Munck minns att hon till en början tvekade över att hon och hennes man, som båda är pensionärer, skulle kunna leda och genomföra detta lunchprojekt. ”Det är för mycket”, tänkte hon först. Men ju mer hon talade om det med andra, desto mer uppenbart blev det hur stort behovet var.
Hon visste att alla på orten skulle hjälpa till, säger hon, för alla som bor i små städer som Frostburg, och speciellt Mount Savage, hjälper alltid till lokalt. Men en sak som lugnade henne var vetskapen att hon hade en stark lionklubb till stöd. Sexton medlemmar i klubben var involverade i lunchprogrammet under sommaren.
Och kanske upptäckte hon vad det lokala samhället redan visste, det vill säga att en liten kvinna som hon kan ha ett stort hjärta.
”Här är denna kvinna”, säger Sally Knotts och går fram till Susan Munck och ger henne en stor kram. ”När man har någon som henne, en person som ger så mycket, kan mycket bli gjort. Det ni ser här är allt tack vare Bill och Susan. De gör mycket mer än vi någonsin kan göra.”
Bill Munck rycker på axlarna. ”Jag tror att Gud vill att jag ska göra detta”, säger han senare. ”Tre hjärtattacker och diabetes, men jag är fortfarande här. Familjerna behöver hjälpen.”
Lunchprogrammet är som en mycket välorganiserad maskin tack vare Susan och Bill, som har varit blind sedan födseln, men de skickar ut alla brev, har koll på alla siffror och sköter planeringen. Susan håller koll på maten, exakt hur många luncher som distribueras till respektive skola och vilka luncher som är avsedda för barn med allergier. Hon kan tydligen komma ihåg allt och de har en lojal koordinator, Lion Vicky Peterson, som även gör frivilliga insatser vid stadens matbank.
”Detta är ett lysande exempel på fint samarbete i samhället”, säger Bill. ”Alla dessa grupper med sina olikheter och mångfald har ett mål och det är att ge mat till barnen.”
Hur det går till
Paret Munck inleder varje år med att skicka ut vad de kallar ”tiggarbrev” till lokala klubbar, företag, kyrkor med flera med en förfrågan om donationer och detta år fick de in USD 12 000 som finansierar programmet. De tar inte emot några statliga pengar och Susan är inte bara orubblig gällande det, utan även stolt.
Därefter skickas brev via skolorna till alla föräldrar till barn från förskolan till och med gymnasiet i Frostburg, landsbygdsområden i närheten och till Mount Savage med frågan om deras barn vill ha lunch under sommaren och om det finns några allergier.
Paret Munck bevakar priser och köper in all mat lokalt, vilket gör att pengarna blir kvar i det lokala samhället. När skolorna stänger för sommaren samlas människor från kyrkor, klubbar, skolor och företag och ansvarar för en vecka vardera. Det råder ingen brist på hjälp, men varje dag under hela perioden på nio veckor är paren Munck och Peterson där, för att hjälpa till och för att planera nästa morgon. Meredith Medearis är medlem i Lions Club Frostburg och även hon hjälper till varje dag och hon kallas älskvärt ”grönsaksdamen”.
Ingen mat lämnas kvar till måndag morgon. Varje fredag tar Lion Sheryl Diehl all överbliven mat med sig hem, vilken hon därefter levererar till ett äldreboende i staden.
”Vi har Inget matavfall”, säger Susan. ”Jag hatar avfall. Det är mitt mantra.”
Vad blir det till lunch?
En lunch för varje barn innehåller två fräscha smörgåsar, en med jordnötssmör och sylt, den andra med skinka och ost, ett äpple eller en banan, chips, grönsaker, en liten efterrätt och en dryck. Två gånger i veckan innehåller den yoghurt och en gång i veckan en liten sallad med dressing. När luncherna har packats och räknats fördelas de i olika kylväskor som skickas till sju olika platser i Frostburg och Mount Savage.
Vid kyrkan Trinity Assembly of God händer det mycket och Susan säger att pastorns enda svar på hennes förfrågningar om stöd är alltid ”Javisst”. Emily O’Neal studerar vid Frostburg State University, men i dag rullar hon en av kylväskorna till en av de bilar som används vid leveranserna.
”Jag hade inget att göra på tisdagsmorgnar, så varför inte?”, svarar hon på frågan ”Varför?” ”Varför sitta hemma?” Hon pekar tvärs över rummet på Susan och Bill. ”De förstår det”, säger hon.
Sandy Stevens, en pensionerad lärare, ska hämta sin handväska för att åka hem, men först tar hon med sig en kylväska med 20 luncher. Hon ställer in den i bakluckan. På vägen hem stannar hon till i ytterligare en timme, ställer fram en trädgårdsstol på gräsmattan vid metodistkyrkan i Eckhart och sätter sig ner för att vänta på barnen som promenerar eller cyklar förbi för att hämta sina luncher.
Hon välkomnar var och en av dem som sitt eget syskonbarn.
”Min make förlorade jobbet för några år sedan och det var då vi startade detta”, säger Katie Everly när hennes barn besöker Stevens. ”Det har verkligen hjälpt oss. Det är underbart att de gör detta.”
I Mount Savage är ”de” Lions Allen och Portia Blank från Lions Club Mason-Dixon som varje dag hjälper de frivilliga och delar ut cirka 40 luncher vid kyrkan St. George’s Episcopal. Det finns inga snabbmatsrestauranger, affärer eller bensinstationer som säljer mat i staden. ”Människor svälter inte”, säger Allen Blank, men luncherna är verkligen till hjälp för föräldrarna och hjälper barnen att äta nyttigt.
”Det känns gott att veta att man hjälper staden och ungdomarna”, säger Portia Blank som är president i Lions Club Mason-Dixon. Under det att hon pratar följer Steven Wannamaker sin 3-åriga son Drayke och sin brorson upp för backen till kyrkan för att hämta sina luncher.
Wannamaker berättar om en släkting som tog hand om tre barn utöver sina egna tre barn. ”Han har sex munnar att mätta varje dag. Det är mycket på sommaren”, säger han. ”Det är till så stor hjälp, speciellt när de inte har råd med den extra utgiften att köpa lunch till alla barnen varje dag.”
Vid matbanken Frostburg Inter-Faith Food Pantry på huvudgatan kan Vicky Peterson och verksamhetschefen Bob Duncan, som har hjälpt till i 10 år, se hur familjerna måste kämpa för att kunna tillhandahålla näringsriktiga måltider till sina barn. Matbanken öppnade 1977 och då fick 29 familjer hjälp. År 2018 hade detta antal ökat till 673 familjer och Duncan är säker på att antalet kommer öka ytterligare, på grund av att sågverket har stängt.
”Men det är inte bara arbetslöshet som gör att de kommer hit eller att de behöver en gratis eller rabatterad lunch till sina barn”, säger Duncan. Det är mental hälsa, stress, missbruk och allra oftast brist på heltidsarbete. Människor tjänar inte tillräckligt med pengar för att kunna behålla sina hem eller ge mat till sina barn och att ha råd med mat är inte det enda de kämpar med. ”Det är kämpigt att gå in här”, säger han. ”Det handlar mycket om stolthet.”
”Jag är välsignad”, säger Peterson. ”Jag är inte dum nog att tänka att saker inte kan hända mig så att livet förändras på en femöring.”
Vid det närliggande universitetet har Lions Club FSU också startat en matbank som hjälper alla elever, där föräldrar har möjlighet att stärka sina färdigheter samt öka sina chanser att få anställning eller ett bättre avlönat arbete.
”Köper du en bok eller köper du mat?”, frågar Lion Patrick O’Brien, universitetets chef för samhällsengagemang. ”När du läser på universitetet och du behöver den där boken, då hamnar bra mat ganska långt ner på listan över hur du bör spendera dina pengar, men när du måste köpa en bok och köpa mat till familjen, då är det en helt annan utmaning.”
Vid sommarens slut tillfrågas Susan Munck om hon och Bill vill samla dessa människor även nästa sommar, för att ordna alla dessa luncher igen och igen.
”Ja”, säger hon. ”Jag vet inte varför vi inte skulle göra det.”
Joan Cary är biträdande redaktör för tidningen LION.
